Ja, tänk om man hade haft en pappa som brydde sig... Ibland önskar jag att han hade brytt sig och ibland tycker jag faktiskt att det är skönt att jag inte har någonting med han att göra. Vissa dagar är sämre än andra och vissa dagar går det betydligt mycket bättre. Jag har lärt mig att leva utan han, för det har gått alldeles för lång tid. Det är 8 år sedan jag såg han sist, det är försent att förlåta han för att han stack. Det har varit allt mer sämre dagar sedan vi flyttade tillsammans med mammas sambo. Det har fått mig att tänka mer på hur det skulle ha varit om han skulle ha funnits kvar vid min sida när jag har haft det som jobbigast. Jag skulle ha vetat hur det är att ha en "faderfigur". Men jag är tacksam över att han stack. Han är en stor anledning till varför jag är den jag är i dag. I höstas tog jag ett beslut om jag att jag inte vill ha kontakt med han alls om det skulle uppstå. Ni kanske tycker att det låter förjävla idiotiskt, men om ni visste det jag vet och om ni skulle ha gått igenom det jag har gjort då förstår ni förmodligen mig. Jag hatar inte han (inte längre i alla fall) men jag gillar inte han heller, jag bryr mig bara inte om han. Han har inte funnits vid min sida sen jag var knappt 10 år gammal, så varför ska jag bry mig om en person som väldigt tydligt har visat att han inte bryr sig om mig? Och ja, jag har hatat honom, jag vet att det är ett starkt ord men jag har gjort det. Jag har varit så jäkla arg och ledsen på hur han har betett sig så jag har haft lust att slå han så hårt att han gråter. Nu är all det hatet borta och jag bryr mig bara inte om han längre, men allt jag vill vissa tillfällen är att  ha haft en pappa som brydde sig om mig.