Jag har alltid varit och kommer nog alltid att vara en känsloperson. Det spelar ingen roll vad det är för känsla, men jag har alltid haft svårt att inte visa mina känslor eller uttrycka de. Förr började jag till och med gråta när min bästa vän skrev att jag var hennes bästa vän på facebook. Och vid alla känslor har jag en tedens att börja gråta, det bara kommer. Jag skulle väl säga att det både positivt och negativt.  Det är inte det roligaste när jag gråter bland andra och tycker det är riktigt jobbigt, samtidigt tycker jag det bra att uttrycka och få ut mina känslor när jag är med någon jag känner mig bekväm med eller själv. En annan sak som är jobbigt är vad jag tror de runt omkring mig tycker, för det känns som alla tycker att jag är en jävla crybaby och som bara tycker synd om mig själv hela tiden. Vilket jag inte gör! Jag tycker nästan aldrig synd om mig själv, men kan faktiskt säga helt ärligt att jag är en jävla crybaby vissa gånger. Som jag skrev i inlägget tidigare finns det andra som har det så mycket värre!

 

Problemet om jag inte släpper ut mina känslor byggs de bara upp inom mig och jag börjar må riktigt dåligt, nästan deprimerad. Så genom att uttrycka mina känslor så bearbetar jag allting och förebygger för att jag inte ska må dåligt. Jag har redan varit i ett svart hål och vill aldrig tillbaka dit. Ett hjälpmedel och som också visar mina känslor är den musik jag lyssnar på. Jag lyssnar i princip alltid på musik som jag kan relatera till eller som beskriver mina känslor. 

 

Jag har aldrig varit den personen som alltid kan se det positiva i allting eller alltid är glad, samtidigt är jag inte den personen som alltid är negativ till allt eller inte tror på att någonting ska fungera. Jag är en person som är varken eller, jag uttrycker det jag känner och reagerar olika på allt beroende på hur jag mår.

 

Jag startade denna blogg egentligen för att kunna skriva av mig och hur för att beskriva hur jag känner. Dock har jag varit osäker på om jag verkligen vill att ni som läser ska kunna läsa så personligt och veta vad som försiggår i mitt liv. Det känns tråkigt att ha en privat blogg som ingen förutom jag kan läsa, då skulle jag lika gärna kunna skriva i ett word-dokument, och som sagt är det svårt för mig att andra ska kunna läsa allting. Men har kommit på att jag behöver inte beskriva sitationen eller vad som händer utan bara mina innersta tankar och hur jag känner. De som behöver veta kan alltid fråga om de inte förstår eller så berättar jag för de först.

Just nu hatar jag alla känslor. Vill inte känna någonting, bara vara helt neutral, varken eller. Det är inte så att jag tycker synd om mig själv eller vill att någon ska tycka synd om mig, för det är inte synd om mig. Vet mycket väl att det är människor som har det värre, barn som inte har rent vatten eller någon mat, barn som blir misshandlade, vissa blir har varit med om sexuella övergrepp osv. Jag mår bara inte bra. Och det är okej att vara ledsen och må mindre bra och tänka mer på sig själv än andra. Allt jag vill ha är en stor tryggande kram och någon som kan läsa mina tankar utan att ifrågasätta något.